ni ser mig som lycklig och glad men det är bara något jag döljer för att jag inte orkar. jag orkar inte förklara för alla och jag vill inte att alla ska veta. jag orkar inte visa mig som "den där deppiga". jag vill vara glad alltså jag menar att jag försöker men det är inte lätt att glömma och det är inte lätt att bara släppa taget. jag har blivit sviken och sårad. jag har sårat andra och svikit andra till och med dem närmaste. jag har gjort/gör saker som jag ångrar men jag försöker verkligen bättra på mig själv och förändra mig till en bättre människa. jag har gjort så mycket fel. men man lär sig av sina misstag, hoppas jag iallafall. jag hatar mig själv för alla jag sårat och svikit. men jag kan, vill och ska bättra mig och jag vet att jag kommer klara det bara jag är stark och har dom närmaste vid min sida även fast en av den finaste fattas.
jag hatar mig själv på alla sätt. kolla bara på mig? pinnsmala ben och armar jag inte ens vågar visa för folk, såklart jag försöker göra något åt saken men det går inte, jag försöker med allt exakt allt. jag är rädd för att visa upp mig och skäms. folk har alltid tryckt ner mig och sagt att jag varit smal samt kallat mig för saker som pinne,benrangel m.m, det är inte kul att höra orden rätt så ofta och det är inte kul att få frågor som varför är du så smal? jag har liksom inget svar för jag vet inte själv. bara av att höra själva ordet smal blir jag sårad för jag vet att jag inte kan göra något åt saken. ni tror väl jag har någon sjukdom nu men nej det har jag inte. jag är bara född såhär. jag har inte ens ett självförtroende. jag har svårt för att ta emot komplimanger och svårt med att känna mig bekväm i vissa kläder. jag har nästa alltid långärmade tröjor för jag vill inte visa mina armar. jag är avundsjuk på dom flesta av mina vänner som har perfekta ben, perfekta armar och allt det där. jag har inget utav det. såklart alla är olika och vi alla ser olika ut. nobody's perfect liksom?
det här skriver jag inte för att få uppmärksamhet men jag känner bara för att skriva av mig som aldrig förr och att dom flesta ska få veta hur just jag känner. finns det andra som känner som jag? eller är jag ensam om just det här, hur jag tycker och tänker om min kropp.
min mamma har flera gånger försökt anmäla mig till modellgruppen i stockholm för hon tycker att jag har den perfekta modell kroppen. men om jag nu någongång skulle bli modell så vill jag vara nöjd och stolt över min kropp först. jag vill liksom känna mig snygg!
hon säger jämt till sina kompisar "kolla min dotter som har värsta modellkroppen" för att hon är stolt över mig och vill att jag ska känna och tycka själv "ah men vafan jag ser ju bra ut?!"
det här är första gången jag skriver det här öppet och jag känner mig stark för att jag för engångsskull vågat lägga ut det här. jag har tidigare börjat och försökt skriva av mig men jag har aldrig vågat lägga ut någonting.
nu vågade jag.
